Här står grabbarna någonstans i San Francisco. Filip längst till vänster och William framför.
Jag har drabbats av akut Wille-abstinens och hör fantomljud från andra våning... Jag hör rullandet från hans skrivbordsstol, musiken från datorn - som han alltid sjunger med - dundret i trappan och rycket i kylskåpsdörren. Den mullriga rösten, doften av rakvatten och kramarna som gör att jag känner mig liten som en myra i hans famn. Kan ni fatta hur lång tid sex veckor egentligen är? Göööör långt när man inte varit ifrån honom många dagar sammanlagt på 19 år...
Fem veckor i San Francisco och en i Los Angeles - den studentpresenten lär de väl inte glömma i första taget...
5 kommentarer:
Lena, Lena, jag förstår att du längtar massor efter sonen! Vilket härligt äventyr han är ute på!
Må så gott!
Kram Anna
Å vad du längtar....förstår dig. Känner igen det där. Kramen Maria
Ååå... Vilket minne för livet, deras resa kommer att bli!!!
Men jag förstår din längtan....
Kraaam Carin
Jag ska hälsa honom att han är saknad om jag stöter i hop med honom i San Francisco;) Kram Johanna
Ha ha!
De ser ju ut som två infödda stadsbor. Tror du dom kommer tillbaka? De ser ut att gilla läget. Ha det bäst! Kram VF
Skicka en kommentar