Peillon

Vad är det med gammal sten som förtrollar mig så?

En hel by i total tystnad vid tretiden på eftermiddagen. Nästan kusligt tyst...

Tre klättrare är mig hack i häl...

Hänförande utsikt över dalen.

Helt magiskt med denna labyrint av hus, gränder och ytterdörrar i smala prång med små postlådor...

Den gamla vandringsleden upp i bergen.

Kissepaus...

Vattenkar för åsnor eller hästar som antagligen stått där i många hundra år - och den där tystnaden...

Byns södra yttersida.

Väl värt ett besök.

Två mil norr om Nice hittade vi den lilla medeltida befästningen Peillon belägen på toppen av en klippa mellan bergen. Efter en otrolig stigning med hårnålskurvor upp för berget kom vi till slut fram till ett litet torg med ett tjugotal parkeringsplatser varav vi kunde tråckla oss in i den sista lediga. Två små killar lekte på torget framför fontänen från 1700-talet - deras prat ekade mellan stenväggar, för övrigt var det tyst och tomt. Vi letade oss upp mellan smala gränder, branta trappor och hamnade till slut på en öppen plats framför kyrkan. Antagligen kom vi mitt i siestan för det var en rent spöklik känsla att gå omkring precis utanför stängda ytterdörrar utan att se mer än någon enstaka människa på hela tiden vi var där. Utsikten var verkligen hänförande och solen värmde efter en mulen förmiddag. Förundrade över att det inte fanns någon butik - ingen försäljning överhudtaget - hittade vi till slut en liten servering men den var abonnerad till kvällen... Så för att få lite mat/fika begav vi oss tillbaka ner för berget och styrde mot en annan by i sten; Saint-Paul de Vence - mer om det en annan dag!

Den här miljön påminner så mycket om byarna i bergen på Mallorca. Gammal sten, vindlande vägar och doften av tallbarr. Ljuvligt.