Läker tiden verkligen?

Jag har en stor och trevlig släkt med många kära farbröder, fastrar och kusiner som jag växt upp tillsammans med. Vi har firat jul, semester, fest och vardag genom åren och nu har en av oss drabbats av det som inte får ske. En sorg som slår undan benen, river isär själen och välter livet. Min fina kusin med det största hjärtat av alla förlorade sin make i en trafikolycka, två fina tjejer förlorade sin pappafamn och ett helt samhälle sörjer tillsammans med dom. Om två dagar är det begravning och jag känner hur jag blir tyngre i kropp och hjärta för varje dag som går. Tröttheten kommer inifrån...

Bodil Malmsten skrev en dikt efter Tsunamin i Thailand som jag vill dela med mig av idag.

"Världen deltar i sorgen, står det. Så går det inte till. Sorgen är inte tillgänglig för världens allmänna deltagande. Sorgen är enskild och personlig, sorgen är bara din. Världen kan bara fortsätta som om någonting hänt. 

Det har hänt. Jag är här. Vi är här. 

Jag kan inte dela din sorg; den är odelbar, hel. Jag är den skonade delen av dig. Jag vill bara säga att vi är här. Vi omger dig. 

Innan och efteråt. Det där ögonblicket innan. Den där evigheten efteråt. 

Jag ber inte om ursäkt för att mina ord är så små. Jag vill bara säga det en gång till: 

Vi är den del av dig som blev skonad. Vi är här"